u/Desperate-Forever-13

Jag är uppvuxen i Sverige men har en multikulturell bakgrund, och det är något jag fortfarande tänker på ibland.

Det jag reagerat på är hur mycket ensamhet man ser, både hos äldre men också hos yngre. Äldre som verkar rätt ensamma, och yngre som mår dåligt eller har det tufft men där det inte alltid verkar finnas så mycket stöd runt omkring. Jag har vänner som till exempel inte mår så bra i sin studentvardag, men där det inte riktigt känns som att man pratar om sånt hemma eller får så mycket emotionellt stöd från familjen.

Jag undrar om det här är en svensk grej, typ att man är ganska självständig och inte pratar så mycket om privata eller jobbiga saker i familjen, eller om det mest handlar om olika familjer oavsett kultur.

Hur ser ni på det? Känner ni igen det eller är det bara jag som fått den bilden?

I don’t really know how to put this into words properly but I just need to rant for a second.
I’m asexual (aroace spectrum) and I don’t experience sexual attraction the way most people seem to, and honestly I’m just so exhausted of constantly being sexualized all the time.
I’m also conventionally attractive and I think that makes it worse. Every time I talk to guys online (Snapchat, apps, whatever), it always ends up the same way. Like I can just send a normal picture or have a normal conversation and suddenly it turns into:
compliments about my looks that feel way too intense
sexual comments way too early
or just the whole vibe shifting into something sexual even when I didn’t ask for that at all
And I hate it. I genuinely hate it. I don’t want to be seen like that all the time, I just want to have normal conversations without it turning into that.
What makes it even more annoying is that I do sometimes have a libido, so I get confused in myself too, but that still doesn’t mean I want people talking to me like that or treating me like that.
And when I try to say I’m asexual or set boundaries, people either lose interest immediately or just don’t really get it, so most of the time I just don’t even bother saying anything and I just leave the conversation.
I don’t really know what the point of this post is, I guess I just want to know if anyone else deals with this constantly because it’s honestly draining.

Hej,
Jag behöver lite utomstående perspektiv på en situation som har blivit väldigt obekväm för mig.
Jag (kvinna, 19) blev för några månader sedan tillfrågad av en bekant att vara hundvakt åt hennes tre stora hundar under några dagar i sommar medan hon skulle resa bort. Jag sa ja då, men situationen har ändrats sedan dess.
Efteråt fick jag veta att jag måste jobba under den perioden (jag jobbar inom djurvård och har fått ett nytt schema med beredskap), vilket gör att jag inte kan ta uppdraget längre. Jag insåg också att jag inte kommer kunna ge hundarna den tillsyn och säkerhet de behöver, särskilt eftersom det handlar om stora hundar och jag inte har körkort eller enkel tillgång till transport.
När jag förklarade att jag inte kunde längre (i god tid innan), reagerade personen väldigt starkt och skickade ett mycket aggressivt meddelande till mig. Hon skrev bland annat att min ålder “inte är en ursäkt”, jämförde mig med sig själv när hon var yngre, och antydde att hon skulle “ha det i bakhuvudet i branschen”.
Det som känns extra frustrerande är att jag aldrig använde min ålder som en ursäkt alls — jag nämnde bara att jag inte kunde ta uppdraget på grund av mitt arbete och att det inte längre var praktiskt eller säkert för mig att genomföra.
Hon slutade också följa mig efteråt.
Jag har dessutom känt mig osäker i relationen sedan tidigare, då kommunikationen varit ganska oförutsägbar och jag inte riktigt vet hur hon reagerar i olika situationer. Jag har därför valt att inte fortsätta diskussionen.
Nu undrar jag:
Överreagerar jag som tycker att detta var oproportionerligt?
Hade ni svarat något mer?
Är det rimligt att bara låta det vara och inte gå vidare i kontakt?
Jag vill bara få lite perspektiv från utomstående eftersom jag känner mig ganska stressad och osäker kring om jag gjort rätt.
( jag sa till mer än en än månad innan de skulle iväg)

Hi, I’m a 20F dealing with an ex (around my age) who won’t stop contacting me, and it’s been going on for months at this point.
I ended the relationship, and since then he hasn’t respected that it’s over.
He repeatedly tries to contact me through multiple channels, including emails and phone calls. When I block him, he finds new ways to reach me. For example:
he has created multiple new email accounts (at least 3) just to keep contacting me
there was one night where he called me around 40 times in the middle of the night
This isn’t just occasional — it’s a repeated pattern where he stops briefly and then starts again.
I’ve made it clear that I don’t want contact, and I’ve also tried ignoring him completely, but it doesn’t stop.
When he does contact me, it’s often:
blaming me for his problems
accusing me of ruining his life
completely ignoring my boundaries
There were also very intense situations during the relationship where I felt responsible for his safety, which makes this even more stressful and triggering now.
At this point I feel:
constantly on edge
anxious when I see notifications
like I can’t fully relax because I don’t know when he’ll try again
I don’t want any contact with him at all, but he doesn’t seem to accept that.
My questions:
Does this count as harassment or stalking?
Should I send a final message telling him to stop, or just not engage at all?
Should I start looking into legal options like a restraining order?
I’d really appreciate advice from people who have dealt with something similar.

Jag vill gärna bli IT tekniker, men jag fattar inte hur? hittar inga utbildningar? någon som har några tips?