u/SensitiveInvite920

Jag är så jävla trött på det här.

Hur kan det fortfarande vara en grej att arbetsplatser anställer nya människor – och sen behandlar dem som ett problem för att de… är nya?

Ni läser CV:t. Ni ser exakt hur mycket erfarenhet någon har. Ni hör under intervjun vad personen kan och inte kan. Och ändå anställer ni – för att sedan bli frustrerade över att personen inte är självgående från dag ett.

Vad förväntar ni er egentligen?

Det är inte rimligt att kasta in någon i ett stressigt flöde, ge halva instruktioner, bli irriterad när de frågar – och sen skylla på dem när det inte “funkar”.

Jag har varit där själv. Flera gånger.
Och jag har sett samma sak hända andra, i flera olika yrken.

Det här förstör människors självförtroende.
Det får kompetenta, motiverade personer att känna sig inkompetenta.
Inte för att de är det – utan för att de aldrig fick en rimlig chans att bli det ni förväntade er.

Och det sjukaste är att det ofta är samma arbetsplatser som säger att de “inte har tid att lära upp” – men ändå fortsätter anställa folk som behöver just det.

Sluta anställ junior personal om ni inte tänker lära upp dem.
Sluta låtsas som att problemet är individen varje gång.

För ärligt talat – om “ingen funkar” gång på gång…
då är det inte alla andra det är fel på.

Hi,
I’ve been working as a veterinary assistant after high school and I’m considering applying to veterinary school. But I’m starting to question whether the clinical environment is actually a good fit for me long-term.
I really enjoy the intellectual side of veterinary medicine — learning, problem-solving, and understanding things in depth. Studying feels much more manageable and even enjoyable compared to my job.
In clinic work though, I struggle with:
fast-paced multitasking
unclear or inconsistent routines
phones, patients, and urgent tasks happening at the same time
emotionally heavy situations (like euthanasia)
I function much better in structured environments where I can focus on one thing at a time.
So I’m wondering:
Is veterinary medicine always this clinically intense, or are there paths within the field that are more structured and analytical, with less constant chaos?
And has anyone here felt something similar but still made it work?

Hej!
Jag funderar på att bli veterinär, men jag har inte så höga betyg just nu och saknar även några naturämnen (kemi/fysik/matte). Jag håller på att läsa upp det, men jag börjar också kolla på alternativ utomlands eftersom det känns som att det kan finnas fler vägar in där.
Jag undrar om det finns någon här som:
pluggar veterinär utomlands (eller har gjort det)
eller har kommit in i t.ex. Spanien, Polen, Ungern, Litauen osv
Jag skulle verkligen vilja veta:
Hur kom ni in? (betyg, prov, intervju osv)
Hur löser ni ekonomin? (CSN, lån, familj, jobb vid sidan av?)
Hur tufft är det egentligen jämfört med Sverige?
Ångrar ni ert val eller är det värt det?
Jag är lite osäker just nu och försöker förstå vilka realistiska vägar som faktiskt finns, inte bara det som står på hemsidor.
Tacksam för alla svar 🙏