Byggandet ska bli mer hållbart. Men branschen varnar för en växande regelbörda där notan till slut hamnar hos bostadsköparen.

EU vill minska byggsektorns utsläpp. Men byggbranschen varnar för att nya klimat- och miljökrav leder till fler utredningar och längre detaljplaneprocesser – vilket driver upp kostnaderna för nya bostäder.
I Stockholmsområdet riskerar ineffektiva planprocesser att öka bostadspriset med minst 1 000 kronor per kvadratmeter, enligt en rapport från Initiativet Bygg i Tid. För en lägenhet på 70 kvadratmeter motsvarar det minst 70 000 kronor.
UTREDNINGSINFLATION
Det tar nästan fem år från detaljplan till byggstart. Det visar en rapport från branschorganisationen Byggföretagen. Sedan mätningarna startade 2023 har ledtiderna dessutom ökat – från 4,5 till 4,8 år.
En central förklaring till de ökade ledtiderna stavas utredningsinflation. Det menar Anna Broman, näringspolitisk expert på Byggföretagen.

Skillnaderna är stora mellan kommunerna, men för majoriteten ökar utredningstiden.
“Det indikerar ju att det finns ett systemfel i grunden”, säger Anna Broman.
Många regler från EU har lagts ovanpå nationell lagstiftning. Resultatet blir en lager på lager-lagstiftning med många otydligheter, vilket ökar behovet av utredningar vid detaljplanläggning.
Högre räntor har samtidigt gjort de långa ledtiderna mer kostsamma för byggsektorn, där tid bokstavligt talat blir pengar.
DYRARE BOSTÄDER
Mellan 2020 och 2023 betalade branschen ett sammanlagt pris på 2,5 miljarder kronor i utredningskostnader.
Om den genomsnittliga ledtiden kortades med ett år hade 3 000 fler bostäder kunnat byggas per år, menar Byggföretagen. Det motsvarar 10% fler än de 30 000 bostäder som byggs idag.
“Det som byggs blir dyrare än vad det annars hade varit. I slutändan landar kostnaderna på bostadsköparna”, säger Anna Broman.
Sedan pandemin har byggkostnaderna ökat med 35%. Det handlar delvis om dyrare byggmaterial, men också högre byggherrekostnader.
“Och det hänger intimt samman med de ökade ledtiderna”, säger Broman.
Men Byggföretagen vill inte avskaffa utredningarna helt. Anna Broman framhåller att flera av dem behövs för att säkerställa att marken är lämplig att bygga på. Problemet, menar hon, är att reglerna inte alltid harmoniserar.
NYA KRAV VÄNTAR
Reglerna som byggbranschen pekar på handlar om allt från klimatkrav till dokumentation och artskydd.
Byggbolagen måste redan idag klimatdeklarera nya byggnader och rapportera hållbarhetsdata enligt EU:s nya regelverk CSRD. Samtidigt ställs hårdare krav på utredningar kring naturvärden och vattenpåverkan.
Fler regler är dessutom på väg. Från 2030 ska nya byggnader inom EU i princip vara utsläppsfria. Samtidigt skärps kraven på spårbarhet för trä och andra byggmaterial.
Till det kommer EU:s naturrestaureringsförordning, som kräver att medlemsländerna stärker de urbana grönområdena. Det kan påverka hur städer planeras och förtätas.
Samtidigt ska reglerna minska byggsektorns klimatpåverkan och skydda naturmiljöer. Flera bostadsutvecklare betonar att konflikten snarare handlar om tempot och samordningen än om hållbarhetskraven i sig.
ADMINISTRATIONEN ÖKAR
Bostadsutvecklarna delar bilden av att regelkraven ökar administrationen och driver kostnader.
Jenny Winblad, hållbarhetschef på Bonava, säger att fler miljökrav leder till fler utredningar och högre kostnader på kort sikt.
Även JM pekar på ökade rapporteringskrav för stora bolag från EU-regler som CSRD och taxonomin.
“Vi får lägga mer resurser än andra i branschen på rapportering”, säger hållbarhetschefen Johanna Wikander.
Samtidigt framhåller både Bonava och JM att hållbarhetsarbete inte alltid behöver bli dyrare. Effektivare materialanvändning kan minska både utsläpp och kostnader.

Bygglovsstriden i Visby handlar inte bara om tid och pengar och pengar som slösats bort. Utan om förlorad tillit till demokratins förmåga.
Kirsten Åkerman
Publicerad 06:00

Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
I
den bleka vårsolen står Magnus Olsson med händerna utsträckta i en gest av ren uppgivenhet. Tillsammans med fastighetsägaren Peter Nilsson har han under lång tid arbetat dag och natt för att väcka ett av Visbys innerstadskvarter ur decennier av dvala. Framför honom gapar nu ett hål som blivit symbol för avståndet mellan Region Gotlands bygglovshantering och de människor som försöker skapa liv på platsen.
Vi talar ofta om vikten av att skydda våra kulturmiljöer. Det ska vi fortsätta med. Men vi borde också prata om vad som händer när skyddet tolkas så att det motverkar det som faktiskt kan hålla miljöerna levande.

I kvarteret Atterdag 6 känns det samtalet angeläget.
Här har en historisk handelsgård restaurerats genom samarbete mellan traditionellt hantverk, antikvarisk kompetens och privata investeringar. Ambitionen har varit tydlig: att väcka historien till liv genom att återskapa en plats full av verksamheter, bränneri, restaurang och människor och rörelse i en miljö som länge präglats av förfall.

Det handlar inte bara om en rad unika byggnader. Det handlar om människor som investerat massor av tid, pengar och engagemang.
Det handlar inte bara om en rad unika byggnader. Det handlar om människor som investerat massor av tid, pengar och engagemang i något som ska komma fler till del och göra en plats välkomnande för allmänheten.
Ett äldre bulhus har monterats ned för att räddas från röta och kollaps. Delarna har märkts upp, restaurerats och förberetts för återuppbyggnad – en metod som sakkunniga beskriver som nödvändig för långsiktigt bevarande.
Ändå har projektet stannat upp.
Konflikten har i praktiken kommit att handla om definitioner: är detta rivning eller restaurering? När experter delar syn på vad som är rätt metod men myndighetens tolkning landar i något annat, uppstår ett vakuum där resultatet blir stopp snarare än skydd.
Och konsekvenserna är förödande.
För varje vecka av försening går verksamheter miste om intäkter, entreprenörer står med växande kostnader och unga människor som räknat med sitt första sommarjobb hamnar i limbo. På Gotland som på många andra platser i landet utgör sommarperioden den ekonomiska grund som resten av året vilar på.
Det är lätt att förbise eftersom sådana effekter sällan ryms i ett samtal om bygglovsprocesser. Det borde det göra eftersom en kommuns arbete ska ses sammanhängande och inte som en räcka parallella processer utan synergi.
Frågorna pockar på: vad händer när detaljer i regelverk och enskilda tolkningar får större betydelse än det övergripande syftet? När det upplevs tryggare att stoppa än att försöka hitta lösningar som förenar skydd och utveckling? Hur har det rådande systemet format beteenden? När handlingsutrymmet krymper riskerar försiktighet att ersätta ansvarstagande – även när samhällsintresset egentligen kräver det motsatta.
Samtidigt har synen på tjänstepersoners ansvar förändrats över tid. Det personliga ansvar som tidigare följde offentlig maktutövning har ersatts av mer diffusa organisatoriska ansvarsförhållanden. När ansvar och konsekvenser upplevs som otydliga växer det lätt fram en kultur där det säkraste beslutet blir att bromsa processer snarare än att fråga hur man kan använda sin kompetens för att hjälpa till. 
Då förlorar vi mer än tid och pengar. Vi förlorar tillit.
Och Gotland är långt ifrån ensamt. Samma mönster återkommer på många håll när kulturmiljöer ska utvecklas. Tillväxtfrågor och kulturmiljöfrågor ligger ofta i olika delar av den kommunala eller regionala organisationen och drivs utifrån olika logik. Resultatet blir ibland att en del av verksamheten arbetar för utveckling medan en annan under samma tak stoppar den. Båda är övertygade om att de följer övergripande planer och därmed är på rätt spår. Kostnaden för missmatchningen betalar invånarna.

Det behövs nya arbetssätt där företagare, näringslivsenhet och kulturmiljökompetens möts tidigt och arbetar gemensamt mot samma mål. Bevarande och utveckling måste förstås som samma uppdrag, inte motsatta intressen. När kulturmiljöer utvecklas skapas inte bara ekonomi, utan också liv och rörelse, trygghet och framtidstro i en tid då civil mobilisering ständigt lyfts fram.
I Atterdag 6 har stora privata investeringar redan gjorts tillsammans med omfattande antikvariska insatser och offentliga intressen kopplade till Visbys unika kulturmiljö. När processer låser sig drabbas inte bara enskilda företagare, utan också förtroendet för den gemensamma förmågan att utveckla historiska miljöer.

När processer låser sig drabbas inte bara enskilda företagare, utan också förtroendet för den gemensamma förmågan
I skrivande stund har entreprenörerna till sist fått det bygglov beviljat som det är högst tveksamt om projektet alls borde ha prövats för. Beskedet kommer dock för sent för att rädda den avgörande sommarsäsongen. Förseningarna har redan kostat mångmiljonbelopp och skapat en situation som gör det mycket svårt att lita på en konstruktiv process för investeringar i det gemensamma.
Det är på många vis en pyrrhusseger. Men fortfarande finns möjligheten att förverkliga planerna som entreprenörerna har investerat i – en plats där kulturarv inte bara bevaras, utan också får leva genom människor och verksamheter långt in i framtiden. 
Till Magnus Olsson och alla med hans ödmjukhet och osvikliga drivkraft slår jag ut armarna och vädjar: Ge inte upp – ge aldrig upp.

Kirsten Åkerman

För DN:s ledarsida handlar integration bara om moral. Det är helt verklighetsfrånvänt.

Socialdemokraterna vill brytasegregationen, stoppa gängkriminaliteten och skapa en större samhällsgemenskap genom social ingenjörskonst – insatser som ”vi tidigare inte gjort, i en skala vi tidigare inte sett”. I villaområden ska man bygga hyresrätter och i miljonprogramsområden ska man bygga bostadsrätter och radhus. Befolkningen ska blandas.  
Att förslagen inte har fallit i god jord är en underdrift. Numera talar ledande socialdemokrater tämligen tyst om det ambitiösa programmet. 
Men Dagens nyheters ledarsida ryckte på måndagen ut till S försvar. Vad är det Moderaterna inte vill blandas med, frågade man sig insinuant:
”Ska etniska svenskar i villaförorter ’slippa’ bo bredvid invandrare som vill flytta från utsatta områden? Och om det inte är sådana motiv, så måste ju problemet med ’blandningen’ vara att segregerade rikemän ska slippa se fattiga.”
Så kanske det ser ut från den moraliska höghöjdsbanan på DN:s ledarredaktion. Men det finns fler skäl att vara skeptisk till blandningspolitiken än rasism.
I en intressant studie från Malmö år 2023 följde forskare ett bostadskvarter där högutbildad medelklass blandats med nyanlända flyktingfamiljer och socialbidragstagare. 

Man fann att människor inte umgås bara för att de bor grannar. Blandningen riskerar tvärtom att öka motsättningarna.
Det är varken rasistiskt eller omoraliskt att vilja skapa en trygg uppväxt åt sina barn
Många av de svenskar som flyttat dit hade gjort det av ideologiska skäl, för att de ville leva i en multikulturell miljö. Trots det hade flera lämnat området eller var på väg att göra det:
”Men att uppleva mångfald i praktiken på Trevnaden utmanade deras ideal om att bo i ett blandat område. De problem, såsom sociala problem, skadegörelse, våld, narkotikahandel och andra former av brottslighet, som intervjupersonerna påpekade, vittnade om en viss svårighet för medelklassinvånare att bo i ett bostadsområde som präglas av 'utsatthet'”.
I intervjuerna beskrev de boende bland annat att olika syn på barnuppfostran – där barn så små som två år lämnats utan uppsikt på den gemensamma gården – lett till konflikter. Jargongen på gården uppfattades som hård och macho. Ungdomsgäng langade knark och skrämde de mindre barnen.
Att högutbildade barnfamiljer valde att flytta därifrån, är det ett tecken på att etniska svenskar vill ”slippa” invandrare? Eller att de vill ”slippa att se fattiga”.  
Nej. Familjerna som röstade med fötterna hade helt legitima skäl. Det är varken rasistiskt eller omoraliskt att vilja skapa en trygg uppväxt åt sina barn. Det var inte de nya grannarnas bakgrund eller fattigdom som skrämde bort dem, utan sociala problem.

Självklart måste det inte bli sociala problem varje gång ett bostadsområde får blandad befolkning. Men exemplet i studien är intressant, eftersom det var många boende som aktivt ville beblandas och ha mer av gemenskap och umgänge – och ändå blev resultatet inte den integration man hade sett framför sig. Det är alltså inte konstigt att blandningspolitiken kan skapa oro hos väljare som inte aktivt söker den.
Läser man forskningen finns det inte stöd för någon större ”white flight” i Sverige, alltså att etniska svenskar skulle lämna bostadsområdet i drivor om invandrare flyttar dit. Däremot finns det en annan tydligt effekt: Högutbildade vill bo med andra högutbildade. Det spelar mindre roll om grannen är en ingenjör från Indien, eller en jurist från Borås. 
Bara för att man bygger bostadsrätter i betongförorten betyder det alltså inte att den som har pengar nog att köpa lägenhet vill flytta dit. Vilket har bevisats, gång på gång, senast av ekonomhistorikern Jan Jörnmark på DN:s debattsida.
Att bryta segregationen är en ödesfråga. Men varken integrationen eller debatten gynnas av att alla som inte vill se mer av den misslyckade blandningspolitiken utmålas som rasister.

Linda Jerneck är biträdande politisk redaktör på Expressen. Läs fler av hennes texter här.

Nya krav pressar arbetslösa att söka jobb i hela landet. Ändå brottas arbetsgivare i Kiruna och Gällivare med att hitta personal. De senaste månaderna har Arbetsförmedlingens gjort närmare 37.000 flaggningar av arbetslösa som inte vidgat sitt sökande geografiskt. ”Det är svårt att annonsera till hela Sverige”, säger entreprenören Elisabeth Landby.

Förra året skärpte regeringen kraven på arbetslösa i syfte att få fler i jobb och styra upp den vilt spretande arbetsmarknaden. Medan Malmö brottas med tvåsiffriga arbetslöshetstal har lågkonjunkturen passerat gruvstaden Kiruna obemärkt.

Sedan förra våren har Arbetsförmedlingen implementerat nya, tuffare regler. Arbetssökande som inte bedöms ha svårt att få en anställning uppmanas att vidga sitt jobbsökande både yrkesmässigt och geografiskt, vilket i praktiken innebär att man måste vara beredd att flytta till ett arbete.

Från december till och med mars gjorde Arbetsförmedlingen 30.700 anmälningar av arbetslösa som inte hade utökat sitt jobbsökande till orter längre bort än dagspendling. Ytterligare drygt 6.000 anmälningar gäller begränsningar i sökandet både geografiskt och yrkesmässigt. Detta enligt uppgifter som myndigheten tagit fram åt Di.

Tusentals flaggningar av arbetssökande

	December	Januari	Februari	Mars
Begränsat sitt geografiska och yrkesmässiga sökområde	888	1 206	1 745	2 345
Begränsat sitt geografiska sökområde	6 090	7 124	8 389	9 092
Begränsat sitt yrkesmässiga sökområde	804	1 290	1 781	2 437
Totalt	7 782	9 620	11 915	13 874

Samtidigt anställer arbetsgivare i Kiruna och Gällivare för fullt. Swedavia är mitt uppe i sin största rekryteringssatsning hittills. Efter att SAS har utökat sin trafik till Kiruna krävs bemanning under en större del av dygnet.

På 20 utannonserade tjänster har man fått in omkring 160 ansökningar, varav hälften kommer från bosatta i Kiruna. Andra hälften är från övriga landet, mestadels från kandidater söder om Dalälven, uppger Ulf Nygren, flygplatschef i Kiruna.

”Procentuellt är det en mindre andel av de från riket som det slutar med att vi anställer”, säger han.

En del ansökningar andas mer plikt att söka jobb än ambition, men framför allt faller kandidater bort på grund av allt praktiskt som måste klaffa, säger Ulf Nygren.

”Livet runt omkring ska fungera. Som att det finns hyresrätter att landa in i, innan man köper sitt boende.”

Annika Ahlgren, marknads- och kommunikationschef på Lapland Resorts, har dock gjort en stor omställning för att bosätta sig i Björkliden, norr om Kiruna.

”Jag kommer från Skåne och flyttade 200 mil för att jobbet var spännande och för den arktiska miljön. Det är en unik plats och ett äventyr för oss som gillar skidåkning och natur”, säger hon.

Lapland Resorts driver fjällanläggningarna Björkliden och Riksgränsen samt Sveriges högst belägna fjällstation Låktatjåkko. Årligen anställs omkring 500 säsongsmedarbetare. Till vintersäsongens 200 tjänster strömmade det in cirka 3.000 ansökningar, enligt Martina Dahlberg, hr-partner.

Vilka tjänster är svårast att tillsätta?
”De tillsvidareanställningar vi utlyser, där vi kräver att man bosätter sig här uppe. Det är ju en stor omställning. Vi har inte tjänster som innebär distansarbete, utan man jobbar på plats.”

Däremot är det flera tillsvidareanställda som kommer från andra delar av landet. Själv har hon bosatt sig 75 mil från inlandet, där hon kommer ifrån.

”Eftersom det inte finns skolor och samhällsservice som i stan är det inte många som flyttar med hela sin familj”, säger Martina Dahlberg, som inte har märkt någon skillnad på söktrycket efter att kraven på arbetslösa skärptes.

Gällivarebaserade Labro, ett Gasellbolag som städar hos privatpersoner, i fastigheter och åt industrier som Kaunis Iron, växer och befinner sig i konstant rekryteringsfas. Företaget har valt bort annonsering på Arbetsförmedlingens Platsbanken. I stället fokuserar man på kontakter och nätverk.

”Det är svårt att annonsera till hela Sverige. I Gällivare finns inga arbetssökande och syns man på Arbetsförmedlingen får man sökande som inte är kompetenta eller beredda att flytta hit”, säger Elisabeth Landby, kontorschef och delägare av Labro.

Framför allt ligger det på kommunen att göra sig tillgänglig och attraktiv, anser hon.

”Både Kiruna och Gällivare har problem med boende. Så bostadsfrågan måste lösas för att lösa rekryteringsfrågan.”

För egen del äger Labro fastigheter där flera av bolagets anställda bor.

”Vi hade aldrig klarat oss annars”, säger Elisabeth Landby.

Kan de nya kraven på arbetslösa ändå underlätta för kommuner som Gällivare?
”Det skulle kunna gynna oss. Men då måste kommunen göra riktade och större insatser och få med sig några stora arbetsgivare, exempelvis till Malmö. Båda i en familj behöver ett arbete. Skola och boende måste också fungera.”

”Då får vi en hållbar lösning som ger förflyttningar i större grad”, tillägger hon.

Tusentals arbetslösa följer inte regeringens nya krav på att söka jobb i hela landet, trots risk för indragen ersättning. Arbetsmarknadsminister Johan Britz (L) öppnar nu för fler åtgärder framåt. ”Att år ut och år in leva på skattebetalarnas pengar är ingen rättighet”, säger han. 

Nyligen rapporterade Di att Arbetsförmedlingen upptäckt tusentals arbetslösa som inte följer regeringens nya, tuffare krav för arbetslöshetsersättning.

Mellan december och mars gjorde myndigheten närmare 37.000 anmälningar till a-kassor, varav samtliga handlade om geografiska begränsningar i jobbsökandet.

Det vill säga tvärtemot regeringens uppmaning att flytta till jobben.

”Det är ju en mängd som motsvarar en mindre kommun i Norrland, till exempel Kiruna eller Gällivare”, säger Johan Britz (L), arbetsmarknadsminister.

Arbetsförmedlingen har flaggat för att en individ kan förekomma flera gånger i anmälningsstatistiken – oavsett, pekar antalet på ett problem, anser ministern.

”Kompetensförsörjningen i vårt land fungerar sämre när individer inte söker och tar jobb på annan ort än där de bor”, säger Johan Britz. 

Är det inte utopiskt att tro att människor ska riva upp sina familjer för att flytta till ”enklare arbeten”?
”Jag tycker inte att det är utopiskt, utan en självklar inriktning på politiken. Vi har en situation i Sverige där utanförskap riskerar att ärvas i generationer, och det måste vi sätta stopp för.”

I en familj med två föräldrar behöver väl båda få jobb på orten för att en flytt ska bli aktuell?
”Om man inte kan flytta hela familjen på en gång finns alternativ som att veckopendla eller säsongsarbeta där jobben finns. Att år ut och år in, månad efter månad, leva på skattebetalarnas pengar är ingen rättighet i Sverige, om du kan ta ett jobb på annan ort.”

Många små kommuner, särskilt i norra Sverige, står inför en utmaning där det råder en tydlig dissonans mellan tillgången på lediga bostäder och den efterfrågan på arbetskraft som finns. Trots att det finns människor som vill arbeta på orterna saknas ofta lämpliga bostäder. I kommuner som Gällivare och Kiruna finns till exempel inga lediga hyresrätter.

”Regeringen har gjort en satsning på 1,4 miljarder, där vi subventionerar fler bostäder i norr. Det är en pusselbit i detta. Sedan måste kommunerna göra sitt och antingen bygga eller upplåta byggbar mark”, säger Johan Britz och tillägger:

”Ytterst är bostadsförsörjning ett kommunalt ansvar. Där behöver kommunerna säkerställa att de lever upp till de förväntningar som arbetsgivare har.”

Om Liberalerna får förnyat förtroende att regera ytterligare en mandatperiod kommer partiet att fortsätta ställa krav på att arbetssökande söker jobb även på andra orter, enligt Johan Britz. Han vill också utöka antalet utbildningar som leder till arbete, vilket han beskriver som den viktigaste arbetsmarknadspolitiska åtgärden för partiet.

Vill du skärpa kraven på arbetslösa ytterligare?
”Nu har vi ju skärpt kraven, sedan ska det sluta med att människor börjar söka jobb på andra orter i högre grad. Då utesluter jag inte att Liberalerna kommer att förespråka ytterligare insatser för att säkerställa att det också sker.”

Om du blev arbetslös, skulle du själv flytta långt för en anställning?
”Jag är väl medveten om de risker som långvarig arbetslöshet innebär”, säger han och hänvisar till psykisk ohälsa, riskbruk av alkohol och en ökad risk för suicid.

”Arbetslöshet är farligt, därför måste den brytas så fort som möjligt. Så ja, jag hade varit beredd att göra det”, säger Johan Britz. 

LÄS MER: 37.000 anmälningar – arbetslösa vägrar flytta till jobben

De rödgröna partierna vill göra slopat karensavdrag till en valfråga. Men många väljare borde reagera på att det tydligen är företagen som ska betala notan.

Samspelet mellan sjukförsäkringen och arbetsmarknaden är komplicerat och har principiella dimensioner – ingenstans är det tydligare än med karensavdraget. Där finns motsättningar som är ungefär desamma som för 30 år sedan när den senaste stora ändringen gjordes.

Socialdemokraterna har gjort en valfråga av karensavdraget, och vill helt enkelt avskaffa det. Budskapet förefaller landa rätt i debatten: Att det finns en orättvisa i att vissa inte kan arbeta hemifrån när de är småkrassliga, och därmed är förlorare på arbetsmarknaden. De får ett avdrag på lönen medan andra inte får det.

Ändå är det inte säkert att ett slopat karensavdrag är en vinnarfråga. Det kan nämligen hända att väljarna ser något som S, V och MP inte vill tala om – den uppenbara risken att sjukskrivningarna kommer att öka, precis som skedde under åren 1987–1993 då ingen karensdag fanns. Och det är inte säkert att folk i allmänhet tycker det är rimligt att det är företagen som ska betala för detta.

Sedan 2019 har karensdagen ersatts av ett karensavdrag. För heltidsanställda med jämna inkomster gjorde det ingen skillnad, men för personer med oregelbundna arbetstider blev det ett mer rättvist system.

Så kom pandemin, och arbetsmarknaden förändrades. Hemarbete blev en normal företeelse i många tjänstemannayrken. Regeringen införde en tillfällig kompensation för karensavdraget, just för att anställda exempelvis i vården inte skulle tveka att stanna hemma när de hade lätta influensasymptom.

Hemarbetet finns kvar som fenomen, men det finns inte längre någon kompensation för karensavdraget. Orättvisan är därmed fullbordad, anser LO, och Socialdemokraterna håller med.

S-ledningen verkar anse att det är arbetsgivarna som ska betala för det avskaffade karensavdraget. Företagen ska alltså stå för sjuklön redan från första dagen. Redan detta är en stor kostnad, 14 miljarder kronor per år, enligt Svenskt Näringsliv.

Ett ännu större problem är – givetvis – de negativa dynamiska effekterna. Sjukskrivningar som annars inte skulle ha gjorts kommer att göras. Och när någon är sjuk en dag och har fått betalt för det, så är det ”gratis” för den anställda att vara sjuk några dagar till. Och vikarier måste anställas. Slutnotan för ett slopat avdrag landar på 21–42 miljarder kronor per år.

Norge får fungera som varningsexempel. Där finns ingen karensdag och den anställda får 100 procent av lönen. Landet har betydligt högre sjukskrivningstal än Sverige, trots jämförbart folkhälsoläge. Sjukpenning och invaliditetsförmåner i Norge motsvarar hela 8 procent av BNP. I Sverige är siffran 3,3 procent.

Felaktiga sjukskrivningar är ett känsligt politiskt ämne, men borde inte behöva vara det. Tidöpartierna bör höja tonläget i denna fråga. Väljarna är inte främmande för frågan. Den som inte känner någon som har sjukskrivit sig utan att vara sjuk har nog inga vänner.

Sverigedemokraterna är ett nyckelparti. Traditionellt vill partiet avskaffa karensavdraget, men har sedan ändrat sig och vill i stället att det endast ska avskaffas för vissa yrkesgrupper. Partiledaren Jimmie Åkesson har sagt att notan för ett slopat avdrag inte får lämnas över till företagen, och har varnat för att ”måndagssjuka” återigen blir ett mönster på arbetsmarknaden. 

Samtidigt har Socialdepartementet i en promemoria varnat för att det är juridiskt svårt att göra en avgränsning av karensavdraget baserat på yrke.

Men det finns en lösning som ligger nära till hands för vård- och omsorgspersonal, som är de yrken som oftast nämns. Där är det i de flesta fall kommunen eller regionen som är arbetsgivare. 

Det är tillåtet att avtala bort karensavdraget i kollektivavtal, det har Arbetsdomstolen konstaterat. För kommuner och regioner, många av dem S-styrda, är det därmed bara att börja förhandla med facket om ett avskaffat karensavdrag. Då måste kommuner och regioner hitta finansiering av denna kostsamma förändring. Att ta det från löneutrymmet ligger förstås närmast till hands.

Om dessa kommun- och regionpolitiker inte vill göra detta av ekonomiska skäl är det inte förvånande. Och i så fall har dilemmat fått en tydlig illustration. Det är nämligen dyrt att avskaffa självrisken i sjukförsäkringen, och det kan få svåröverskådliga konsekvenser. 

Politiska vildar kan få avgörande makt i riksdagen. Detta samtidigt som Sverige redan idag utsätts för påverkan från främmande makt, desinformation och försök att påverka demokratiska processer, skriver Axel Lagerbielke.

Publicerad 11:00

DEBATT | KVITTNING

Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Ett fåtal politiska avhopp ska inte kunna förändra maktbalansen i Sverige. Ändå är det precis så det svenska systemet fungerar i dag. Debatten om politiska vildar handlar därför om något större än kvittningssystem och parlamentariskt spel. Den handlar om vem som faktiskt äger väljarnas mandat men också om hur sårbart Sverige blir i en tid präglad av politisk påverkan, desinformation och ökade säkerhetshot.

I dag kan en riksdagsledamot lämna sitt parti och ändå behålla sin plats i riksdagen. Formellt är mandatet personligt. Men i praktiken röstar de flesta på ett parti, ett regeringsalternativ och en politisk riktning, inte på enskilda namn långt ner på valsedeln. Ändå kan politiska vildar plötsligt få ett avgörande inflytande över regeringens möjligheter att styra landet. Det är precis vad den senaste tidens debatt visat.

I ett redan splittrat parlamentariskt läge blir detta extra problematiskt. Några få avhoppade ledamöter kan påverka viktiga omröstningar och få större inflytande än väljarna rimligen avsett.

Självklart måste en ledamot kunna lämna ett parti av ideologiska eller etiska skäl. Men frågan är om mandatet då verkligen fortsatt ska följa individen, trots att väljarna främst röstat på partiets politik.

Men frågan handlar inte bara om parlamentarisk ordning. Det finns också en säkerhetsdimension som diskuteras alldeles för lite. Sverige befinner sig i en tid där Säpo och MSB varnar för påverkan från främmande makt, desinformation och försök att påverka demokratiska processer. I ett sådant läge blir system där enskilda mandat kan få oproportionerligt stor betydelse också en sårbarhetsfråga. Det perspektivet saknas nästan helt i debatten.

Kanske är det därför dags att diskutera om mandatet i större utsträckning borde tillhöra partiet. Om en ledamot lämnar sitt parti skulle platsen kunna gå vidare till nästa person på valsedeln. Det handlar inte om att tysta avvikande röster. Det handlar om att värna väljarnas intentioner, stabilitet och förtroendet för demokratin.

Om Sverige menar allvar med att skydda väljarnas vilja och stärka förtroendet för demokratin kan frågan inte längre skjutas på framtiden. Inför valet 2026 borde detta vara en av de viktigaste demokratifrågorna i svensk politik.

Journalisten Gunnar Lindstedts nya bok beskriver hur Northvolts företagsledning vilseledde allmänhet, aktieägare, underleverantörer och anställda. Och emellanåt också sig själv.

Peter Wennblad

Publicerad 11:11

Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.

Batteritillverkaren Northvolts grundare och vd Peter Carlsson har släppt en bok. Den gavs ut i början av förra veckan.

Det är knappast en slump att boken kom ut just då. Eller att Carlsson snabbt såg till att ge intervjuer till ett antal tämligen hovsamma journalister. SVT:s inställsamma utfrågning (6/5) handlade till exempel mer om Carlssons känsloliv än om hans ansvar för Sveriges största industrikollaps sedan Kreugerkraschen.

Hade Carlssons bok i stället släppts den här veckan, skulle intervjufrågorna kunnat bli betydligt hårdare. Och svårigheterna större för Carlsson att sätta sin tillrättalagda berättelse om Northvolts haveri. Det som han i intervjuerna bland annat skyllt på Tidöregeringen, eftersom den inte ställde upp när hans företag var på fallrepet.

>

Nu kommer nämligen en annan bok, ”Northvolt-fallet” (Volante), skriven av den prisbelönte journalistveteranen Gunnar Lindstedt. Han som 1997 avslöjade den så kallade Trustorhärvan, Sveriges dittills största ekonomiska svindleri. Det slutade med flera rättegångar, fängelsedomar och en misstänkt i landsflykt. Härvan ligger till grund för dramaserien ”Golden Boys”, som går på TV4 just nu.

Northvolts krasch ser också ut att få ett rättsligt efterspel. För i Lindstedts grundligt researchade reportagebok finns en nyhet – uppgifter om att Ekobrottsmyndigheten inlett en förundersökning kring det fallna batteribolaget. Den ska, enligt Lindstedts uppgiftslämnare, röra misstänkta skatte- och bokföringsbrott. Myndigheten själv vill inte bekräfta, eftersom det råder sekretess.

Men utifrån Lindstedts bok, är det svårt att landa i en annan slutsats än att Northvolts bankrutt borde bli en rättssak. Såvida det inte är tillåtet för en företagsledning att snurra upp allmänhet, aktieägare, underleverantörer och anställda med missvisande påståenden. Och emellanåt också sig själv.

”Northvolt-fallet” visar att företagets problem uppstod långt tidigare än vad grundarna och ledningen velat tillstå. Bolaget hade aldrig en fungerande produktion, ens på pilotanläggningen i Västerås. Tidigare anställda på alla nivåer vittnar om organisatoriskt kaos och häpnadsväckande säkerhetsbrister. En medarbetare berättar hur det genomfördes stresstester på battericeller efter mörkrets inbrott, så att den svarta och extremt giftiga röken från batteribränderna inte skulle synas lika tydligt. I en del av fabriken i Skellefteå ska det under en period inte ha gått att använda nödutgångarna, eftersom de var blockerade av säckar med kasserade batteridelar. 

För säkerhetsbristerna kan Peter Carlsson redan vara på väg till domstol. Enligt Lindstedts bok blev Carlsson (och ytterligare en person) nyligen delgivna misstanke för arbetsmiljöbrott och grovt vållande till annans död, på grund av den explosionsartade brand i Skellefteåfabriken 2023 då en anställd omkom. Beslut om eventuellt åtal väntas inom kort.

Ekobrottsmyndighetens förundersökning, bedömer Lindstedt utifrån bland annat Northvolts konkursberättelse, handlar om huruvida företaget dolde sin ekonomiska kris. Detta genom allt från förskönande kommunikation till vilseledande bokföring. ”Hela Northvolts ledning och styrelse ägnade sig åt att ge en falsk bild av bolaget”, skriver Lindstedt, som menar att både Peter Carlsson och storägaren Harald Mix ljög för att dölja hur illa det var ställt med både produktion och ekonomi. I sitt sommarprat i Sveriges Radio 2023 påstod till exempel Mix att Northvolt bedrev ”produktion i stor skala” i Skellefteå. I en rapport till länsstyrelsen ett halvår senare skrev dock företaget att anläggningen fortfarande bara hade testkörts.

Lindstedt pekar också på det lån på över 50 miljarder kronor – ”det största gröna lånet hittills i Europa” – som Northvolt under 2024 gång på gång påstod sig ha ”säkrat”. I kommunikationen framgick dock inte att lånet var behäftat med en rad hemliga och stenhårda villkor, som i praktiken var omöjliga att uppfylla. Till exempel att fabriken i Skellefteå bara någon månad efter låneuppgörelsen skulle visa upp ett stort antal batterikatoder av godkänd kvalitet. Det hade man dittills inte hade lyckats tillverka en enda gång sedan företaget startade, ens på pilotanläggningen i Västerås, utan (i hemlighet) importerat från Kina.

Villkoren uppfylldes inte på utsatt datum, och lånet sköts på framtiden. Men den informationen fanns inte med i företagets årsredovisning. I den bokfördes också värdet av Skellefteåfabriken till tiotals miljarder kronor, trots att den hade obefintlig produktion och nästan inga intäkter. ”Alla som drivit bolag vet hur känsliga revisorer (och skattemyndigheterna) är för höga värden som inte stämmer med verkligheten”, skriver Lindstedt.

Det finns fler belägg för att Northvolts förskönade sin finansiella kommunikation. I samtal med undertecknad berättar en tidigare anställd på Northvolts kommunikationsbyrå, att medarbetare på byrån i ett tidigt skede talade om de enorma, men för yttervärlden okända, problemen. Flera som arbetade med den finansiella kommunikationen ska, enligt källan, i samtal ha lyft att de kände sig obekväma med att formulera skrivningar kring den ekonomiska situationen som de visste var missvisande eller osanna. Enligt den tidigare byråmedarbetaren ska det också ha varit ”problem med revisorer som inte ville gå i god för olika påståenden i rapporterna”. 

Av Gunnar Lindstedts bok framstår det som att lögner och halvsanningar närmast var en del av Northvolts affärsstrategi.

>

Redan tidigt insåg företagsledningen att den tidplan och produktionsvolym som man hade utlovat sina beställare, långivare och ägare, var närmast fysiskt omöjlig att leva upp till. Liksom att bolagets antaganden om takten i den gröna omställningen och batterimarknadens tillväxt var orealistiska. Men om företaget erkände det, skulle kunderna och kreditgivarna kunna dra sig ur, och då skulle hela korthuset falla. Så i stället höll man skenet uppe, både inåt och utåt, om det så krävde att man gjorde våld på sanningen. 

”Folk inifrån såg snart att det var fake. Det var aldrig ett batteriföretag, snarare ett PR marketing company”, vittnar en av bolagets utländska processingenjörer i Lindstedts bok. 

Peter Carlsson, å sin sida, skriver i sin bok att Northvolts ”berättelse” var minst lika viktig som den egentliga verksamheten, och att företaget hela tiden arbetade för att ”hålla storyn levande i folks medvetande”.

Det är därför talande att titeln på Carlssons bok är just ”Northvolt: min berättelse” (Forum). För i en story kan man utelämna allt som inte passar in.

Arbetslösheten ser ut att bli en av valets stora frågor. Men hur stort problemet är beror på hur man mäter. SCB säger närmare 10 procent, nästan högst i hela EU.

– Det är ju sant, men inte särskilt intressant. Det är inget bra mått på sociala problem, säger professor Anders Forslund.

Olle Lindström/TT

Publicerad 06:15

Arbetslösheten spretar väldiga beroende på vilka som mäter, vad man vill mäta och vem som förmedlar budskapet. Det gäller att förhålla sig kritisk till politikernas utspel om arbetslösheten.

De tre måtten (16–66 år) är:

Arbetsförmedlingen, 6,6 procent.

SCB (traditionella AKU), 9,6 procent.

SCB (BAS – ett nytt system som bygger på register), 5,8 procent.

”Går inte att besvara”

Så, hur hög är arbetslösheten i dag?

Anders Forslund, professor emeritus vid Uppsala universitet och forskningsinstitutet Ifau, borde ju veta.

– Den frågan går naturligtvis inte att besvara eftersom det finns olika sätt att mäta. Och de där olika sätten mäter olika saker och är bra för olika syften beroende på vad det är man är intresserad av.

Hos Eurostat (EU:s statistikbyrå) ligger den svenska arbetslösheten på 8,7 procent. Bara två länder i EU har högre arbetslöshet, Finland och Spanien, med strax över 10 procent.

– Men internationella jämförelser är väldigt svåra att göra, säger Forslund.

Inga sociala problem

Bland annat har Sverige betydligt fler unga vuxna registrerade som arbetslösa, vilket hänger ihop med andra länders lärlingssystem och studiebidragssystemet. Av de över halvmiljonen arbetslösa svenskar (enligt SCB) är över en tredjedel heltidsstuderande.

– Att man faktiskt försöker få feriejobb, sommarjobb, extrajobb är ett tecken på att man inte har så stora sociala problem.

Ett annat skäl till att Sverige har högre arbetslöshet än andra länder är att arbetsmarknadspolitiken styrt mot att hålla personerna kvar på arbetsmarknaden. I andra länder är det vanligare att förtidspensionera bort dem som står längre från arbetsmarknaden.

Utveckling sedan valet

Hur ser det då ut över tid? Sedan regeringsskiftet september 2022 ligger arbetslösheten still kring 6,6 procent, enligt Arbetsförmedlingen. Men enligt SCB:s båda metoder har arbetslösheten ökat tydligt.

Anders Forslunds bedömning är att politiken spelar en mindre roll för arbetslösheten. Det är konjunkturen som har störst betydelse. Skillnaden i politiken handlar mer om konsekvenserna för de arbetslösa, som ersättning och utbildning.

Men logiken i valrörelsen är glasklar.

– Oavsett vem som sitter i opposition och vem som sitter i regering så skyller man arbetslöshetens för höga nivå på den som sitter i regering.

Det stämmer att den svenska demokratin är i fara. Men hotet kommer inte från Gunnar Strömmer.

Ibland känns det som om man lever i en bizarro-värld. 
De senaste veckorna har larmen från vänstern duggat tätt: Tidöregeringen är en fara för demokratin! Som bevis pekar regeringens kritiker på överkörningar av Lagrådet, politiskt styrda utredningar och neddragningar på SVT. 

Att S-regeringar har gjort precis likadant spelar inte någon roll för alarmisterna, inte heller att Sverige ligger i världstopp i mätningar av demokrati och frihet.
Verkliga hot mot demokratin får däremot mindre uppmärksamhet. 
I veckan kom en mörk rapport från forskningssamarbetet ”Sverige mot organiserad brottslighet”, som leds av Amir Rostami, professor i kriminologi. Genom registerstudier har man identifierat 50 000 individer i den organiserade brottslighetens inre kärna. Det är lika många människor som i Borlänge.
Lägger man även till yttre cirklar – personer som varit misstänkta för brott tillsammans med kärnan eller som suttit i bolagsstyrelser med kärnan – handlar det om närmare 225 000 individer. Det är nästan lika många som bor i hela Uppsala, rikets fjärde största kommun. 
Alla i den större gruppen är inte konstaterat kriminella, men volymerna ger en bild av problemens omfattning. 

Det stora antalet är ett hot i sig. För polisen och andra myndigheter är det mycket svårt att överblicka dem. En annan risk ligger i de kontaktytor som kriminella har med andra delar av samhället. 
Det är lätt att föreställa sig organiserad brottslighet som en separat gruppering, som unga män med becknarväskor, Gucci-kepsar och elsparkcyklar. Problemet är dock större än gangsters som säljer knark och vapen. 
Många kriminella begår brott i bolagsform i branscher som avfallshantering och bygg- och fastighetssektorn. Andra tjänar pengar på bidragsfusk och bedrägerier. Totalt beräknas den kriminella ekonomin omsätta runt 352 miljarder kronor, motsvarande 5,5 procent av bnp.
Organiserad brottslighet finns nu i varje vrå av det svenska samhället. Politiken är inget undantag. 313 politiker ingår i den organiserade brottslighetens kärna – 79 av dem är fortfarande folkvalda. Räknar man även med de yttre cirklarna rör det sig om över 3 600 politiker genom åren.

Grovt kriminella arbetar också i andra känsliga yrken, som kriminalvårdare, väktare, socialsekreterare, banktjänstemän och advokater. Sverige står med andra ord vidöppet för infiltration och påverkan.

För kriminella kan det offentliga vara en guldgruva. Som tjänstemän kan de besluta om bidrag och dispenser. Som lokalpolitiker kan de få inflytande över serveringstillstånd, sophantering, bygglov och upphandlingar. I rättsväsendet kan de försvåra utredningar av den egna brottsligheten.
Faran är särskilt stor i ett samhälle som vårt, som bygger på tillit och där bakgrundskontroller och säkerhetsrutiner länge har varit ovanliga.
Regeringen ska ha beröm för sitt arbete mot gängvåldet. Inget civiliserat land kan tolerera den våldsnivå som har rått i Sverige de senaste åren. Att antalet skjutningar minskar betyder dock inte att vi kan andas ut.
När det gäller den avgörande kampen mot systemhotande ekonomiska brottsligheten finns inga tecken på att samhället är på väg att vinna. De kriminella infiltrerar tvärtom allt fler branscher och sfärer. Att bryta den trenden kommer att kräva andra verktyg än de som har bitit på våldet.
På kort sikt har den organiserade brottsligheten stor inverkan på samhället. En fjärdedel av alla brottsmisstankar i Sverige kan kopplas till dess kärna, enligt rapporten. 
Men allvarligast är den långsiktiga påverkan. När organiserade kriminella fuskar med skatter och arbetsmiljö blir det omöjligt för schysta företag att konkurrera. När de infiltrerar polisen ökar oviljan att vittna. När de kliver in i politiken undermineras tilltron till demokratin. 

Så ruttnar Sverige långsamt inifrån.
Allt det här är egentligen inget nytt. Redan för flera år sedan slog en rad tunga myndigheter fast att den organiserade brottsligheten hotar vårt demokratiska samhälle. Men vänstern och de jurister som kritiserar Gunnar Strömmeruppmärksammar sällan faran.
Ironiskt nog är det i stället regeringens försök att bekämpa problemen som leder till braskande rubriker om demokratins förfall.

Patrik Kronqvist är politisk redaktör och chef för Expressens ledarsida. Läs fler av hans texter här.

Med hjälp av medier och domstolar försöker samebyarna mota bort icke-renägande samer, lokalbefolkning, turister och näringsliv från de platser man kan.
Hanne Kjöller
Publicerad 06:00

Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
A
BISKO/RIKSGRÄNSEN | Jag bestämmer mig för att göra det som Förvaltningsrätten i Linköping inte gör: Att ta reda på om det finns ren i de områden där två samebyar för femte året i rad har krävt flygförbud med hänvisning till dräktiga vajor. 
Men först en liten resumé. Helikopterbolagen som flyger offpist-skidåkare har verkat i området under decennier. För att få det att fungera, och för att inte störa renarna, hölls regelbundna samrådsmöten före, under och efter säsong. 
Vid ett möte år 2022 meddelade plötsligt Niila Inga från Laevas sameby att det var slut med samråd. Skiftet förklarades, enligt tre personer som närvarade på mötet, med att man nu avsåg att ”provtrycka systemet”. När jag ringer Inga säger han sig inte minnas uttalandet. Och när jag ber honom förklara den upptrappade konfliktnivån klargör han att det är inget han har lust att diskutera.

När jag ber honom förklara den upptrappade konfliktnivån klargör han att det är inget han har lust att diskutera.
Men provtryckts har det. Gång på gång. Både här och på andra ställen. Det är helt uppenbart en strategi för att roffa åt sig – eller ”återta” som samebylobbyn skulle säga – den mark man tycker sig ha rätt till. Ensamrätt, till och med. Med hjälp av medier och domstolar försöker man mota bort icke-renägande samer, lokalbefolkning, turister och näringsliv från de platser man kan. 
Argumentet från samebyarna, som inte är byar utan ekonomiska föreningar för den minoritet bland samer som bedriver renskötsel, är ett och detsamma: Här finns ren. Medierna, i den mån de alls bevakar rättsprocesserna, rapporterar om de olika händelserna separat. Domstolarnas prövningar sker likaledes i stuprör. Därför missar man systematiken, ad hoc-argumenten och de närmast parodiska motsägelserna. 
När Gabna och Laevas sameby år efter år ansöker om ett flygförbud runt Abisko och Kebnekaise under turistnäringens högsäsong åberopar de att renarna är känsliga under kalvningstiden i april/maj. Däremot säger samebyarna inget om att de själva driver ren med helikopter. Det sker, enligt piloter jag talat med, även under kalvningstid.
Samebylobbyns narrativ om detta arktiska djur med franska nerver är som bortblåst när Gabna processar för att Biltema inte ska få etablera sig på en obebyggd bit mark intill en stor femvägsrondell, mellan en stadsgata och E10:an. Om renarna nu är så störningskänsliga: varför skulle de välja en liten plätt där de är omgivna av tung trafik? 
Jenny Wik Karlsson, förbundsjurist vid lobbyorganisationen Svenska Samernas Riksförbund och juridiskt ombud för Gabna, säger denna gång inget om renens behov av lugn och ro. Nu bygger hon i stället sin argumentation på att det är viktigt att ”det finns små kilar” även i ett tättbebyggt område. 
Gabna har, som jag tidigare skrivit om, även sagt nej till att renovera en befintlig lift i Riksgränsen med hänvisning till ren. Att renen, ni vet djuret med stort behov av avskildhet, skulle välja att uppehålla sig i det lilla och avgränsade backområdet – när den är omgiven av hundratals kvadratkilometer orörd natur – är ännu ett exempel på hur samebyarna staplar motsägelser på varandra. 
Men tillbaka till min reninventering. Den 28 april, tre dagar innan det hotande flygförbudet riskerar att träda i kraft, flyger jag ut med en helikopter. Först styr piloten mot de toppar där offpistsugna skidåkare brukar landsättas. Jag ser åtskilliga skidspår och ett par skoterspår (från samebymedlemmar får man förmoda. De är de enda som får köra där.) Men någon ren, eller ens spår av ren, finns inte att skåda.
Det var inte heller väntat. Skidåkare vill ha snö. Renar vill ha lav. Alltså rör de sig på olika ställen. 
Efter besiktningen av topparna finkammar vi det drygt 600 kvadratkilometer stora område som konflikten gäller. När vi kommer till de snöfria utkanterna i lågterräng upptäcker vi en grupp på fem renar som står och betar på ett barmarksområde. Ungefär en halvtimme senare hittar vi ytterligare en grupp om fem renar som ligger ned på laven. Inget av djuren tar notis om oss. De betande renarna tuggar vidare. De liggande reser sig inte ens.

Tio renar på barmark. Det är lika många som jag sett längs E10:an mellan Kiruna och Riksgränsen. Ett par meter från vägkanten stod de och betade utan att ens titta upp när jag kom körande i 90 knyck.
”Min” pilot, som i likhet med andra i området även flyger åt samebyarna, har under sina decennier i svenska fjällen samlat på sig 2 000 flygtimmar för rendrivning. Han berättar (vilket jag även sett på mobilfilmer) att helikoptrarna utrustas med ett slags högljudande sirener för att få renarna att alls gå. Någon enstaka gång, säger han, kan man till och med behöva putta på renarna med medarna för att få dem att röra på sig. 
Två dagar efter min flygtur – den 30 april, klockan 11.37 – meddelade Förvaltningsrätten i Linköping beslut om inhibering. Det innebär i det här fallet att domstolen i väntan på slutligt rättsligt avgörande stoppade all flygtrafik över hela det område som samebyarna begärt. Från och med dagen efter. 
Och bevisningen? Ingen. Absolut ingen. Renarnas GPS-positioneringar som Transportstyrelsen förgäves efterlyst under flera år har samebyarna inte heller detta år skickat in. Tidigare har argumentet varit att GPS:en är de enskilda renägarnas privata egendom och att samebyn därför inte kan dela uppgifterna. I årets skrivelser hävdas att kriget i Ukraina orsakar stora störningar i GPS-positioneringar från sändarmärkta vajor. 
Det är störningar som ingen annan jag pratat med har märkt av. Men Förvaltningsrätten sväljer påståendet med hull och hår. 
Turistföretagen har bistått med filmer från överflygningar. Men domstolen har inte sett dem. Det framgår av ett mejl klockan 11.17, exakt 20 minuter innan beslutet om inhibering expedierades. Förvaltningsrätten skriver till turistföretagarnas juridiska ombud: ”Förvaltningsrätten får inte öppna länkar liknande de som leder till videofilerna. Vänligen bifoga själva videofilerna så kan vi hantera dem.” 

Det är störningar som ingen annan jag pratat med har märkt av. Men Förvaltningsrätten sväljer påståendet med hull och hår.
Advokat Anders Uhnér försökte då raskt som ögat dels mejla, dels skicka digitalt via Förvaltningsrättens e-tjänst, men fick beskedet att filerna var för stora. Det enda som återstod var att skicka dem på USB-sticka med Postnord. Men redan innan stickan lades på lådan var alltså beslutet fattat.
Man häpnar. Här har vi en domstol som varken kräver bevis från den part som har bevisbördan eller tycker sig behöva ta del av de motbevis som motparten skickar in. Nog hade man kunnat förvänta sig att en juridisk prövning verkligen var en prövning. Och att den byggde på mer än den ena partens påståenden om ”generationsöverskridande empirisk kunskap”.

Hanne Kjöller

Jag är ledsen om jag förstör Kukka-Salams världsbild, men det är genom att skapa goda förutsättningar och villkor för företag och företagare att växa som vi skapar förutsättningar för tillväxt i Sverige. Det skriver Hans Eklind (KD) i en replik.

Publicerad 13:30

REPLIK | SKATTEPOLITIK

Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

För den som på riktigt är intresserad av att bekämpa fattigdom framför rikedom är det avgörande att vi har ett internationellt konkurrenskraftigt skattetryck för att locka och behålla kompetens och investeringar. Margaret Thatchers bevingade ord ”Problemet med socialism är att man till slut får slut på andras pengar” gör sig påminda när man läser Sara Kukka-Salam, ordförande för den socialdemokratiska sidoorganisationen Socialdemokrater för tro och solidaritet, på SvD Debatt 7/5.

Kukka-Salam hävdar att de rikaste betalar en ”nästan obefintlig andel i skatt”. Verkligheten visar på något helt annat. Personer med inkomster över 800 000 kronor per år står för 26,1 procent av alla skatteinbetalningar samtidigt som de endast utgör 5 procent av de som betalar skatt. Detta kommer av Sveriges progressiva skattesystem där marginalskatten gradvis stiger med inkomsten. Höga marginalskatter hämmar, påpekar Produktivitetskommissionen, drivkrafterna till arbete och utbildning. Jämför vi marginalskatten inom OECD så har Sverige en av de högsta marginalskatterna för personer med höga inkomster.

För de rikaste, som kan ha bidragit med nya idéer som lett till företag som skapat jobbtillfällen och därmed nya skatteintäkter, ska man enligt Kukka-Salam ha en straffskatt. Detta trots att Sverige i dagsläget inte kan konkurrera med exempelvis USA och Storbritannien när det kommer till reallöner och skatterna är en stor anledning till det. För mig som kristdemokrat är en mer platt skatt vägen framåt. Det bidrar till att öka den varaktiga sysselsättningen och antalet arbetade timmar i ekonomin. Det är också moraliskt riktigt att den som arbetar får behålla mer av sin lön. Här vet jag att det går en skiljelinje mellan mig och Kukka-Salam.

Viss realism visar dock Kukka-Salam när hon skriver att en ”miljardärsskatt inte ensamt löser finansieringen av bristande kunskapsresultat i Sveriges skolor, låg kvalitét i hemtjänsten eller en historiskt stor underhållsskuld i vårt järnvägsnät”. Där är vi överens. Det som räddar vår gemensamma välfärd på sikt är och förblir ekonomisk tillväxt. Det är därför glädjande att den nuvarande regeringen lyft Sverige från EU:s bottenskikt till att vara en av medlemsländerna med högst tillväxt. Tidöregeringen har under den här mandatperioden gjort historiska satsningar på infrastrukturen, den största satsningen någonsin på forskning och innovation, samt satsningar på välfärden i en orolig tid med konflikter. Allt detta samtidigt som vi sänkt skatterna till det lägsta skattetrycket på över 50 år.

Sverige må vara ett litet land befolkningsmässigt. Men, vi är näst bäst i världen på innovation och förra året var två av tolv europeiska unicorns svenska. Sverige är en rymdnation som även bygger stridsflygplan och u-båtar. Vi har Ikea, Minecraft, HM, Spotify och en rad andra internationellt framgångsrika företag. Jag tror på Sverige, men då kan vi inte ha politiker som så hårt beskattar rikedom som skapas. Det driver svenska företag ut ur landet och de som drabbas hårdast av detta är de som är svagast.

Det går att både sänka skatter och investera i Sverige. Det går att verka för ett plattare skattesystem som gynnar de gryende techbolagen och framtidens entreprenörer. Vill man skapa tillväxt ska man inte straffa de som bidrar till att bygga Sverige starkt. Jag är ledsen om jag förstör Kukka-Salams världsbild, men det är genom att skapa goda förutsättningar och villkor för företag och företagare att växa som vi skapar förutsättningar för tillväxt i Sverige. Det är den tillväxten som är en förutsättning för den välfärd som vi alla vill ska finnas för medborgarnas bästa.

Hans Eklind (KD)
ekonomiskpolitisk talesperson

Den svenska alkohollagstiftningen behöver förändras om en gäst inte själv kan bära sin öl ett par meter från bardelen till uteserveringen.

Jeanette Widén

Publicerad 09:30

Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.

Solen skiner. Det är 25 grader varmt och strupen längtar efter en kall öl. Uteserveringen är full, så sällskapet bestämmer sig därför för att ta en öl i baren i väntan på ett ledigt bord.

Någon på uteserveringen reser sig.

Man går mot det lediga bordet, men blir stoppad av personalen.

För den där dryga metern trottoar mellan inomhusbaren och uteserveringen är, enligt svensk alkohollagstiftning, en lika magisk som formell gräns där både trygghet och ordning riskerar att sättas ur spel.

Så servitrisen tar ditt ölglas, bär det över trottoaren till uteserveringen och lämnar sedan tillbaka samma ölglas till dig.

Enligt alkohollagen måste alkoholen drickas inom det område en restaurang har tillstånd för. Och tillståndet gäller inte passagen mellan restauranglokalen och uteserveringen. Därför får bargästerna inte bära sin inköpta öl från den ena platsen till den andra. SVT berättar hur restauranger tvingats anställa extra personal för att bära drycken mellan olika delar av samma verksamhet. (17/4) 

Syftet med reglerna är att servering av alkohol ska ske under kontrollerade former, där det också är klart vem som ansvarar för ordning och tillsyn. Tanken är att tillståndsplikten ska säkerställa just detta.

I praktiken uppstår situationer där regelverket ibland tillämpas på ett sätt som gör gränsdragningen mer bokstavlig än funktionell. När fokus ligger på en fysisk gräns mellan två ytor snarare än på hur serveringen faktiskt sköts, blir tillämpningen stelbent.

Samma logik syns i andra situationer. Det är förbjudet att röka på en uteservering, men fullt tillåtet om du tar några steg utanför den avgränsade ytan. 

I många europeiska länder är det enklare att röra sig mellan inne- och uteserveringen även med inköpt alkoholdryck i handen. Där är gränsen ofta informell snarare än strängt reglerad, och rökning är ofta tillåten på uteserveringar.

Frågan här är inte om reglerna behövs, utan hur de bäst kan utformas för att upprätthålla ansvar utan att skapa onödigt rigida situationer i vardagen.

För där står vi nu, på varsin sida om en knappt 1,5 meter bred trottoar, och tvingas till onödiga krumbukter på grund av ett regelverk för hur en kall öl ska få röra sig en sommardag.

Statsminister Ulf Kristersson (M) kopplar ihop det rekordlåga barnafödandet med att det byggts för få villor – nu vill han sätta upp ett mål så att fler kan bilda familj. ”Det här är inte Myrdal 2.0”, säger han.
Etezaz Yousuf
Publicerad 05:59

Statsministern slår sig ner i soffan i Strömsalen på Rosenbad. Han blickar ut mot den blötlagda asfalten utanför fönstret.
– Jag är allvarligt bekymrad. 1,42 är en varningsklocka, ingen tvekan om det.
Siffran, som Ulf Kristersson pratar om, handlar om antalet barn per kvinna.
Det är långt under de 2,1 barn som behövs för att hålla ett lands befolkning på en stabil nivå.
– Det har gått ganska snabbt nu för svensk del. Vi trodde att vi var förskonade och låg lite över de andra europeiska länderna. Nu ser vi att även etablerade välfärdssamhällen som det svenska drabbas av samma sak.

Att Sverige dras med låga födelsetal – och att svenskar samtidigt lever allt längre – är inte en helt riskfri kombination, varnar statsministern.
M-löfte: Fler ska ha råd med hus
Ulf Kristersson har tidigare, för Moderaternas räkning, lanserat målet att Sverige ska bli EU:s rikaste land inom tio år. Nu presenterar han ett nytt mål för de kommande tio åren: Det ska bli lättare att bilda familj och två vanliga löner ska räcka för att köpa och bo i ett hus.
– Sedan vill jag ändå säga: det här är inte Myrdal 2.0. Man ska inte tro att politiken rår över djupt privata saker och den ska inte rå över det heller. Hur många barn en familj vill ha, det är och måste vara en privat sak. Staten ska inte ha någon uppfattning om hur stora familjer ska vara.
– Något enkelt uttryckt: Om man förr i tiden, i ett par generationer, lärde sig att inte skaffa barn för tidigt, att inte bli gravida av misstag, så är det i dag antagligen fler som är bekymrade över att de inte kan få barn än risken att få barn som man inte vill ha.

En hel del saker går inte att påverka, säger Kristersson, men det finns ändå sådant som står i vägen och kan undanröjas. Och politiken måste vara nyfiken på de sakerna, tycker han.
Trots att demografer inte har hittat någon förklaring till varför barnafödandet viker – och att det dessutom är en global trend som inte enbart är isolerad till Sverige – så har statsministern en teori:
Det låga svenska barnafödandet kan hänga ihop med att det har byggts för få villor och att det blivit svårare att köpa hus.
– Egnahemsrörelsen var från början en väldigt borgerlig idé, sedan blev det också en väldigt socialdemokratisk idé, som senare övergick till miljonprogramsbyggandet på 60-talet. Vi har aldrig kommit tillbaka den sortens småhusbyggande, som vi vet att det finns stark efterfrågan på och den har en intim koppling till familjebildning.
Vill lägga om bostadsbyggandet
Statsministern anser att politiken misslyckats och tycker att det finns en hemläxa att göra. Lärdomen av miljonprogramsområdet, menar han, är att det också måste byggas områden som folk faktiskt vill bo i.
– Fler hus kan byggas, byggas där människor vill bo, byggas som människor vill bo. Det har varit mycket fokus, först på miljonprogrammet och sedan på bostadsrättsbyggande i många år. Vi har inte alls samma motsvarande, alltså inte alls, fokus på småhusbyggande, säger han.

Ulf Kristersson öppnar bland annat upp för att staten kan använda sig av olika former av ekonomiska incitament för att motivera kommuner att ta fram mer byggbar mark för småhus.
Han jämför exempelvis med kömiljarden, som går till regioner som framgångsrikt lyckas korta vårdköer.

– Jag tycker att staten måste vara en aktiv del i detta, säger Ulf Kristersson.
– Man skulle kunna tänka sig statliga målinriktade pengar som gör det mindre dyrt för kommuner. Att ställa mark till förfogande för småhusbyggande specifikt och inte bara flerfamiljsboende.

Han ser även ett problem med hur den svenska processen för överklaganden ser ut.
– Jag minns från min egen tid som kommunalråd, då var det mest frustration att allting tar så evigt lång tid. Allting överklagas så till den milda grad.
Att så många intressen måste tas hänsyn till i varje byggprojekt, kombinerat med överklagandeprocesser, gör att det i värsta fall kan dra ut i tio års tid. Det är något som Ulf Kristersson tycker är orimligt.
Ni vill göra det svårare att överklaga?
– Ja, åtminstone måste man säga att det kan inte bara vara de klagandes rättighet utan man måste också ta hänsyn till en kommuns behov av att förse till exempel invånare med den sortens boende de vill.
Fler äldre bor i hus
En som tidigare talat mycket om sambandet mellan barnafödandet och villamattor är moderaten Hanif Bali. Enligt honom är ett stort problem i dag att ”boomers” bor kvar i sina stora, tomma villor samtidigt som unga par tvingas bo trångt i hyresrätt eller bostadsrätt – något som i sin tur påverkar viljan att bilda familj.
”Katalogvillorna var med och tryckte upp svensk fertilitet till västvärldens absoluta topp. Idag är samma kåkar ROT-dopade till 200 kvm stora 2:or för gubbkärringar utan barnbarn”, har han bland annat skrivit i sociala medier.
Som stöd för sitt argument brukar han hänvisa till att det bor 2,2 personer per villa i dag, medan det bor 2,7 personer per lägenhet – men för 30 år sedan var det tvärtom.
Är det ett problem att äldre bor kvar i sina hus?
– Det kan inte vara ett problem om människor bor i ett hus som har bott där länge och vill bo kvar där. Sedan är det ju många som vi, som efter 22 år i ett hus och tre barn senare upptäcker att det finns nog goda skäl att praktiskt ha flyttat till någonting lite mindre, lite mindre trädgård som kräver lite mindre, när det inte är så många som hoppar i studsmatta längre, säger Ulf Kristersson.

Men om staten lyckas få till en ny husboom tror Kristersson att det i slutändan också kommer att öka rörligheten på bostadsmarknaden.
– Jag minns att när mina föräldrar flyttade: Min mamma var handlingskraftig, min pappa var lite mer av den traditionella sorten. Så till slut sa vi till min mamma: ”Vi tror att om du säljer huset, köper ett nytt och flyttar, då följer pappa med.”
– Men det bygger på att det fanns en tillgång av den sortens hus som i hennes fall rätt mycket äldre kunde bo i, och det fanns till slut i Eskilstuna.
”Barnlöshet är en paradox”
Statsministern kallar i slutändan barnlöshet för en paradox: många vill få barn – men kan ändå inte.
– Jag tror att det är väldigt många människor som i grund och botten vill få barn. De tänker på det lite för sent eller får en partner lite för sent. Inte heller det kan politiken göra så rasande mycket åt, det ska den inte göra. Men den kan underlätta för människor att bilda familj.

Regeringen tog nyligen initiativet att fördubbla statligt subventionerade IVF-försök, från tre till sex. Nu säger Ulf Kristersson att Moderaterna går till val på att vidga detta till så kallade syskonförsök, alltså att par som genomgått IVF för att få sitt första barn kan göra en ny behandling för att få syskon.

– Jag säger gång på gång: Jag tror inte det här är den stora lösningen, men vi kan inte bara se på medan födelsetalen sjunker och konstatera att det finns ingenting vi kan göra åt detta.
Innan vi skiljs åt ger statsministern åter uttryck för den oro han känner över att det föds för få barn.
– Jag tror att ett samhälle där man vill sätta barn till världen är i grund och botten ett tecken på ett samhälle som funkar rätt bra – och då har vi något bekymmer i Sverige. Det är så vi ser på den här målsättningen.