Har ni någon gång blivit otroligt ledsna, och kanske till och med gråtit, när en kollega har slutat? Eller brukar ni mest tänka ”jaha” och gå vidare?
Om det tog hårt på er, vad var det som gjorde just den kollegan så speciell för er? Var det vänskapen, tryggheten på jobbet, hur ni jobbade tillsammans eller något annat?
Sökte ett jobb som jag i nuläget känner mig osäker på. Jag vet inte om jag är redo att jobba där just nu, kanske om några år, men inte helt säker idag. Nu har jag blivit kallad till intervju.
Är det konstigt att ändå gå på intervjun och sedan eventuellt tacka nej om det inte känns rätt? Och skulle det kunna påverka mina chanser om jag söker dit igen i framtiden?
Några av mina närmaste (och typ bästa) kollegor slutar snart, och det känns faktiskt rätt tungt. Vi har blivit som ett litet syskongäng på jobbet. Själva jobbet är egentligen ganska segt och tråkigt, men de har gjort det värt att gå dit.
Nu ska alla vidare (pga dålig arbetsmiljö), och förhoppningsvis jag med snart. Men det känns konstigt och jobbigt att kanske aldrig ses igen på samma sätt, när man ändå har träffats typ 40h/veckan.
Har någon här någonsin återförenats med en favoritkollega, alltså börjat jobba ihop igen? Eller är det bara en sån där grej som aldrig händer?