Min svenska bërättelse (försättning följer)
Liten backgrund - Jag är engelsk, och har jag lärt mig svenska i många år. Dock, är jag väl fortfarande en student, och på många sätt är jag ännu jättedålig
Här, försökte jag skriva en kort berättelse på svenska, för att lära mig nya ord, och ha kul också. Hoppas att du njuter av det (även om finns det nog många fel)!
---
Anya var rädd. Hon trodde sig en flicka som kunde ta det sista klivet över klippans kant, som kunde släppa sig in i okänd. Men, kände hon nu, på grund av en okänd anledning, tvärtom. "Värför tvekar jag?", frågade hon själv, "Min mamma och min pappa har gjort detsamma när var de unga, så värfor känner jag så verkligen rädd? Det är ju vattnet!". "Men," svarade en annan röst från inom henne, "är frågan faktiskt, ligger vad *nedanför* vattnet?".
Under många år, hade hon besökte det här ställe. Vilka vackra stod blommarna, och vad fridfullt flödade becket, men var hon plågade jämt med en känsla som fruktansvärt. Ej det lugnet av natur, heller låten av vattnet som springas, heller ljuset från solnergången bortom klippan kunde inte ta bort tanken att tid bromsar för ingen. Det här ögonblicket skulle kommer alltid.
"Andas," berättade hon själv, "Ingen anledning att oroa. Det är bara ditt helt liv som har byggdes till nu."
Hon stängde sina ögna, och tog ett kliv.
Frihet. En iskall vind spred sig plötsligt över hennes ansikte. Hon kunde höra låten av en fågel, fri som henne. "Vem sjunger du åt, min vän?", tänkte hon. Inom hennes huvud, följde hon fågelns låt genom skiftande moln av ljus. "Kom tillbaka, önskar jag åka inte ensam--"
Hon blev genast slukade med vattnet. Som ett färskt sår, öppnad hennes ögna lika snabb. Saktade hennes hjärta, och blev lagom. Hon kom gradvis fram till förståelsen att kunde hon fortfarande andas. "Ingen anledning att oroa", lugnade hon själv, “precis som mamma sa.”
Just då, lysade ett ljus under henne. Ljuset var så lysande, verkade det avslöja en hel ny värld under havet, myllrande med liv! Fisk, hajar, maneter, alla typer av havsdjur. Ljuset, observerade Anya, hade avslöjat ocskå en uråldrig ruin som låg på havsbotten. Anya simmade ner mot ruinen, ansträngningslös mot vattnets ström, och var det nästan som om hon drogs längre ner av en osynlig kraft. En röst verkade att säga “Jag kommer visa dig vägen; du behöver bara följa ljuset”. Ner och ner simmade hon tills nådde hon havsgolvet, och lade hon äntligen sin hand på ruinstenen.
“Vad vill visa du mig?” frågade Anya, tydligen åt själv
“Den du är ämnad att bli. Anse mig, på något sätt, en vän” svarade rösten.