Förra året så separerade jag och mitt ex och hon flyttade ut. Vi har 1 barn tillsammans som har hunnit fylla 4 år i min frånvarande då hon packade ihop sina saker och flyttade till andra sidan landet, bokstavligen. Jag jobbar 5 dagar I veckan med väldigt lite pengar efter alla räkningar. Hotell och resan till det nya stället hon bor på blir ett pris som liknar en utlandssemester om jag ska vara där ett längre tag för att umgås med mitt barn.
Jag trodde detta var en no brainer, så här får man inte göra, jag godkände absolut inte flytten. Socialen har gjort noll, polisen, inget. Det tog 4 månader att bli kallade till tingsrätten. Det ska nu ta ytterligare 6 månader för en utredning. Barnet bor kvar hos henne under tiden. Advokater kostar jättemycket pengar.
Jag är inte dömd för något, jag är drogfri. Jag har stabilt boende. Hon flyttade för hon ville ha mer avlastning och vara nära sin familj..
Jag älskade att vara pappa, det gav en helt ny mening till livet..
Idag? Jag vet faktiskt inte hur jag orkar fortsätta.
Mardrömmar är ständiga, att se andra barn leka i lekparken får mig att bryta ihop och jag börjar stänga in mig själv mer och mer. Jag passerar förskolan mitt barn gick på varje dag.
Behövde bara skriva av mig.
Glad Valborg på er
Edit: lite stavfel
Edit2:
Vi har delat vårdnad, hon har satt barnet på ny förskola mot min vilja. Ingen i socialtjänsten har hört av sig till mig. Jag kan inte flytta då det betyder insta förlust för mig i rättsmålet. Jag har även min familj här med barnets kusiner i samma ålder, jag har även egendom som kommer garanterat sälja till förlust i dagensläge. Ja jag har hört med mäklare.