Jag skriver från ett throwaway konto eftersom det känns obekvämt att ta det här på mitt vanliga konto där jag mest postar saker kopplade till min sidoverksamhet och mina hobbys.
En av mina närmaste vänner, som jag lärde känna på universitetet för runt 20 år sen, tog sitt liv för några veckor sen efter att ha varit arbetslös länge. Han var helt frisk innan han blev av med jobbet för två år sen. Men när han fortfarande inte hade hittat något efter ett år tog a-kassan slut, och då hamnade han i en massa meningslösa kurser och grejer via Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. Mest för att fylla tiden, kändes det som. Men han var ju tvungen att gå dem för att få aktivitetsstöd.
Under den perioden blev han märkbart sämre. Han blev sjukt deprimerad. Vi i kompisgänget försökte hjälpa honom så gott vi kunde. Vi kopplade ihop honom med folk i våra nätverk, men de flesta av oss jobbar i helt andra branscher så det ledde inte direkt någonstans. Vi bjöd honom på öl när han inte hade råd. Vi försökte verkligen finnas där. Men depressionen blev bara värre och värre, och till slut tog han sitt liv. Han blev 48.
Jag ska vara ärlig: jag fattade aldrig riktigt exakt vad han jobbade med. Någon form av IT-jobb där han såg till att servrar var uppe dygnet runt, och han hade ofta jour. Jag jobbar inte själv inom IT, så jag vet inte exakt vad rollen innebär, men på hans LinkedIn, som fortfarande ligger kvar, står det “site reliability engineer”. Innan hans sista jobb tror jag att han var någon sorts programmerare på en av de stora bankerna i Sverige.
Varför pratas det inte mer om hur sjukt lätt det verkar vara att bli oanställningsbar bara för att man varit arbetslös för länge? Jag har aldrig tidigare sett en frisk, välutbildad man utan missbruksproblem eller något sånt helt tappa hoppet och falla ner i en så djup depression, bara för att arbetslöshet så snabbt kan bli ett stigma. De sista gångerna vi var ute med kompisgänget berättade han till och med att vissa rekryterare rakt ut sagt att det var en stor röd flagga att han hade ett så stort hål i sitt CV. Vilket jag tycker är helt sinnessjukt.
Jag försökte kontakta några medier för att se om de ville berätta hans historia, men ingen svarade förutom en som sa att de har strikta riktlinjer kring vad de kan skriva om självskada eftersom sådan rapportering tydligen kan leda till att fler gör samma sak.