u/Impressive_Gas_2419

Hey everyone,

This might just be me overthinking something really small, but I’ve noticed it quite a few times now.

When I’m out running (parks, streets, country roads, by the sea, pretty much anywhere) I often pass other runners. I’m the kind of person who usually does the little runner wave, or a half-smile, you know, that silent “hey” between strangers who are sweating instead of sitting on the couch.

But here’s the thing I’ve noticed:

Men almost always acknowledge it back. Sometimes just a tiny nod, but still.
Women, on the other hand, do it much less often. A lot of the time it’s just eyes straight ahead and no reaction at all.

Important disclaimer before anyone reads this the wrong way: I don’t slow down, I don’t stare, I don’t change direction, and I’m definitely not trying to start a conversation. It’s honestly just that tiny feeling of runner solidarity, like “we’re on the same team for these 30/60+ minutes of suffering, let’s go, we got this.”

So it made me wonder if maybe it comes across differently. Could a man saying hi while a woman is running alone feel like unwanted attention? Is it more of a safety thing? Or am I just massively overanalyzing a very small and probably useless sample size?

Either way, I kind of like the idea that there’s this tiny bit of mutual respect between people who run, even if it’s just a half-second nod.

How do you feel about it? Do you like the little runner “micro-hello” as a small solidarity thing, or do you prefer to just stay in your own bubble?

Hej allihopa,

jag undrar en grej som kanske bara är min egen känsla, men jag har märkt det ganska många gånger nu.

När jag är ute och springer (park, gata, landsväg, vid havet… lite överallt) så möter jag ofta andra som också springer. Jag är en sån person som brukar göra den där klassiska lilla vinkningen eller ett halvt leende, ni vet, det där tysta “hej” mellan främlingar som svettas istället för att ligga på soffan.

Det märkliga är detta:
män hälsar nästan alltid tillbaka. Ibland bara en liten nick, men ändå.
Kvinnor däremot gör det mycket mer sällan. Ofta är det bara blicken rakt fram och noll reaktion.

Viktig disclaimer innan någon missförstår: jag saktar inte ner, jag stirrar inte, jag byter inte riktning och det är inte något försök att börja prata med någon. Det är verkligen bara den där känslan av solidaritet, typ “vi är i samma lag under de här 30/60+ minuterna av lidande, kom igen vi klarar det!"

Så jag började fundera på om det kanske uppfattas annorlunda. Kan en man som hälsar medan en kvinna springer ensam kännas som ett oönskat närmande? Är det en säkerhetsgrej? Eller håller jag bara på att överanalysera ett jättelitet statistiskt urval?

Oavsett så gillar jag tanken att det finns någon slags ömsesidig respekt mellan folk som springer, även om det bara är en nick på en halv sekund.

Hur känner ni kring det? Gillar ni det där lilla mikro-hejet som en liten gest av solidaritet, eller föredrar ni att vara kvar i er egen bubbla?