Tjej på 22 år här. Jag vill inte låta som en lat ungdom men jag har absolut 0 ambition att jobba, spelar inte ens roll vilket jobb det handlar om. Jag pluggar på universitetet och har praktik och har aldrig mått så dåligt som nu. Det är dock en bra arbetsplats med roliga uppgifter och snälla människor men jag mår dåligt bara av själva "jobbandet".
Jag står inte ut med att vakna 6 varje imorgon och komma hem efter 17. Är konstant trött och orkar inte göra någonting. Hur ska man få energi att göra saker med sina hobbies eller träffa vänner och framtida partner när allt jag gör är att sova.
Att behöva socialisera sig med människor konstant är förfärligt. Jag är snäll, alla andra är snälla men jag vill bara vara ifred. Jag står inte ut med att äta lunch med så många andra människor varje dag.
Jag är inte en sån människa som vill ut och resa världen runt, jag vill bara hålla på med mina intressen och ha energi för att göra det. Jag prioriterar jobb så extremt lågt i mitt liv. Mår seriöst riktigt dåligt varje gång jag tänker på att jobba för resten av mitt liv.
Hur kommer jag ut ur det här tankesättet?
Uppdatering: För att förtydliga så vill jag lära mig kunna få någon drivkraft angående jobb. Jag vill inte leva på bidrag. Jag vill bidra till samhället så mycket jag kan. På praktiken nu gör jag allt jag ska, är väldigt effektiv med mina uppgifter och tycker att det är kul. Men jag längtar hela tiden till mina andra intressen och gör andra saker mycket hellre för när jag kommit hem är jag för trött för att orka annat än att typ äta middag.
Och nej, jag kommer inte börja med only fans eller gifta mig rik.