Arbetarrörelsen byggdes av människor som slet med händerna, stod på fabriksgolven, körde tågen, reste husen och höll samhället levande genom sitt arbete. Hela idén var enkel: den som skapar värdet ska också få ta del av det.
Men idag har samma rörelse blivit en försvarare av ett system där löntagaren får se större och större delar av sitt skapade värde försvinna innan lönen ens når kontot.
Arbetsgivaravgiften är det tydligaste exemplet. Man gömmer den bakom byråkratiska ord och låtsas att den inte är en skatt på arbete. Men varje krona i arbetsgivaravgift kommer ur det värde arbetaren producerar. Det är pengar som annars hade kunnat gå till högre lön, bättre villkor eller större trygghet för den som faktiskt utförde arbetet.
Bara för att man döper om en skatt betyder det inte att den upphör vara en skatt på arbetets frukter.
Arbetarklassen behöver inte fler politiker och tjänstemän som förklarar varför vanligt folk ska nöja sig med mindre av sitt eget slit. Den behöver en rörelse som faktiskt försvarar löntagaren igen.
För vad är poängen med en arbetarrörelse som accepterar att den producerande klassen beskattas hårdare och hårdare, medan människor allt längre från verkligt arbete tar större del av mervärdet?
Solidaritet betyder inte att arbetaren ska bära hela bördan. Solidaritet betyder att den som bygger samhället ska kunna leva värdigt på sitt arbete och få behålla en rättvis del av det värde hen själv skapat.
När vanliga löntagare arbetar övertid bara för att se större delen försvinna i skatter och avgifter, då har arbetarrörelsen tappat kontakten med arbetaren.
Då försvarar man systemet istället för folket som håller det uppe.
Jag tror vi saknar ett parti som står för minskad skatt på arbetare, ökad skatt på storkapital och enorma äganden.