Det är (ungefär) vad Jan Emanuel sade på panelen han satt på som har blivit så viral. Det är ju tydligen bara så att vi sätter på oss en "offerkofta" och hittar på problem som inte finns.
Det gör mig så jävla trött att folk inte kan se förbi sitt eget privilegium. Jag vet hur jävla lätt livet är som en "cishet" vit grabb i Sverige. Jag vet hur lite jag behövde oroa mig.
Skillnaden på mig och många som håller samma åsikt som titeln är att jag var runt minoritetsgrupper. Jag såg i första hand vad andra barn och deras föräldrar sa om klasskamrater som var mörkhyade. Jag hörde när de pratade skit om min kompis två farsor. Nu lever jag det.
Just nu är jag ute på praktik på en verkstad. Jag har redan hamnat i argument om vem och vad jag är med två kunder inom bara tre veckor. De litar inte på mig, min handledare, staten eller något inom min makt när jag säger att jag inte är en "pöjk". Jag bad en av dem att betala för ett karyotyptest om det nu var så viktigt för dem att bevisa vad jag "är". Då blev konversationen plötsligt slut 🤷♀️.
Jag och mina vänner som är HBTQ+ har blivit sexuellt ofredade, våldtäktshotade, mordhotade och slagna. Ingen våldtagen... ännu.
HBTQ+-ungdomar har högre nivåer av självmordstankar än någon annan grupp. Högre nivåer av depression, högre nivåer av ångest och högre nivåer av generell minoritetsstress. Det är något som gång på gång syns i studier och rapporter.
Min största fråga är vad fan Jan Emanuel vet om hur våra liv faktiskt ser ut i vardagen. Han har knappast tid att vara ute och möta verkligheten mellan inspelningar, Kinaresor och Dom Pérignon.
Min klasskompis i skolan behövde ha med en av sina föräldrar till skolan varje dag efter att ha kommit ut som icke-binär. Detta eftersom hen blev hotad, trakasserad och slagen. Något skolan så klart inte gjorde något åt.
Varje år vid West Pride kastar personer kopplade till Nordiska motståndsrörelsen sten på människor som inte gjort dem något.
På valkompassen finns flera frågor som direkt handlar om våra rättigheter. Det finns fortfarande en stor grupp människor i det här landet som aktivt vill begränsa våra liv och vår existens. Vi diskuteras fortfarande som ett politiskt problem.
Vi har dessutom nyligen sett hur snabbt ett land som Storbritannien kan svänga i frågor som rör transpersoners rättigheter. Samtidigt ser vi positiva effekter av mer tillgänglig transvård och self-ID i Danmark.
Så hur i helvete är det här inte att vara utsatt?
Om vi inte längre är utsatta, varför måste vi fortfarande bevisa att vi får existera?
Varför är vi fortfarande diskuterade i politik?
Varför är vår sjukvård högspecialiserad och underprioriterad? Varför dömde Socialstyrelsen bort pubertetsblockerare istället för att övervaka barn för att få studien de tydligen saknade?