F35. Jag vet att reddit kanske inte är det stället man vänder sig till när man redan är skör och har en rejäl livskris.
Psykisk ohälsa hela livet, trauma, psykvård med seriösa brister osv osv. Blev 35 för några dagar sedan och sörjer livet som aldrig blev. Saker jag gått miste om både som tonåring och ung vuxen/vuxen. Saker jag velat göra men inte klarat.
Hur går jag vidare? Jag har flera nära vänner och sambo så relationsmässigt är jag blessed. Men i övrigt känner jag mig låst... En känsla av att inte kunna göra saker jag vill (tex jobba och tjäna mina egna pengar, ta körkort, resa etc). Jag har äntligen fått en kurator inom psyk och äter ssri men känner mig fast, ledsen och rätt mycket hopplöshet.
Ville mest ventilera och fråga- finns det fler här som sörjer en "förlorad ungdom" eller som startat om senare i livet? Hur hittade ni motivationen när allt kändes hopplöst?