u/102ee

Hej hörni,

Flummig post, men jag skulle behöva åsikter från en utomstående som förstår det jag beskriver.

Tjej på 20 år, jobbar, träffar vänner, tränar. Jag har behövt handskas med jobbiga tankar ensam sen många år tillbaka. Tröttnade en dag på att tycka synd om mig själv och bestämde mig för att låta mig själv må bra. Jag kände lycka för första gången på flera år.

Nu har jag hamnat i en spiral som känns nästintill omöjlig att ta sig ur. Det känns som att jag har gjort mitt här nu, och det känns okej. Alla planer jag haft känns helt ointressanta och all nyfikenhet är borta. Jag har inte städat mitt rum på månader. Jag har ingen vilja att göra något produktivt. Det är en stark känsla av uppgivenhet, och min hjärna känns så övertygad